Jag plockar ihop dagens rester från vårt matbord. Pussel, pärlor, kritor, ritpapper, ballonger, snorpapper, kaffekoppar och croissantsmulor. Utanför yr snöflingor omkring och landar på den blöta marken. Kyrkklockan slår åtta och jag kan inte tänka på något annat än hur det var för precis tre år sedan. Idag har jag visat honom bilder på min stora mage och hur han såg ut som nyfödd. Kanske den sötaste lilla bebisen i världen. Såklart. Jag plockar fram förlossningsjournalen för att hjälpa mig själv komma ihåg. Det var ju en minst sagt utdragen historia. Flera dagar tog det från att vattnet gick den där decemberkvällen hemma i badrummet efter jag envisats med att gå upp för trapporna från Linnégatan till Nordhemsgatan när vi skulle till kompisar på middag. Jag hittar partogramet och ser att jag var 5 cm öppen kl 14.30, framåt eftermiddagen säger barnmorskan att idag blir det bebis. Skönt tänker jag men det känns även lite konstigt för han skulle ju komma den 10 december. Ett datum jag haft klart för mig sedan start. Trots att han var beräknad till den 13:e och att jag fått höra upprepade gånger att jag skulle ställa in mig på att gå över tiden två veckor, så att jag inte skulle bli besviken. Men nej, han skulle komma den 10 december. Kl 20.00 var jag helt öppen och allt verkade redo, nu skulle bara krystvärkarna sätta fart ordentligt. Jag fick värkstimulerande dropp, satt och hoppade på pilatesboll och andades konstant lustgas. Men krystvärkarna kom aldrig, bara en konstant ihållande, nästan elektrisk smärta. När klockan hade slagit midnatt var jag uppgiven och så less på att det inte hände någonting. Förlossningsläkaren kom in och sa att antingen skulle jag få morfin för att sova eller så kunde de snitta. Sova kändes helt otänkbart, jag var ju 10cm öppen och skulle få träffa min bebis redan för några timmar sedan egentligen. Nu var det dessutom den 10:e så nu fick han faktiskt komma. Så vi bestämde gemensamt att jag skulle snittas. Det kändes skönt. Droppen stängdes av och nu skulle vi bara vänta på narkosjour och operationspersonal. Kroppen hade svårt att fatta vad den skulle göra så jag minns bara att jag skakade och hade frossa. Strax innan klockan 03 fick vi äntligen komma in i operationssalen och klockan 03.07 är han ute. Vår son som i samma sekund som han kom förändrade allt för alltid. Under tiden jag sys ihop får vi får veta att han låg i så kallad sned huvudbjudning med huvudet ordentligt åt höger, felinställd i bäckengången. Den lättnaden och tacksamheten att dels få ett svar på varför det inte gick men också över att allt gick bra och att det verkligen var helt otänkbart för mig att ta morfin för att kunna sova lite. Det hade säkert inte hänt något men bara vetskapen att det skulle kunna hänt något får mig att inte vilja tänka på det alls. Även tacksamheten över all lyhörd personal och underbar vård där på Varbergs förlossning. Så glad att vi var just där, just då och att Gillis fick den bästa starten (och hjälpen) ut. Hade verkligen inte tänkt att detta inlägg skulle bli en del av min förlossningsberättelse men det blev det visst. Svårt att låta bli att vara sentimental och tacksam en dag som denna. Fy farao vad ont jag hade för exakt tre år sedan men det var såklart värt allt. Imorgon fyller han tre. Min förstfödde. Det ska vi fira med glass från morgon till kväll ?
