Tusen tack för all er fina respons på förra inlägget från vårt bröllop. Här kommer fortsättningen på vår magiska dag, vigseln, stunden efter, känslorna och lyckan. Bandet spelade och sjöng En vänlig grönskas rika dräkt så vackert när vi gick fram så jag vågar påstå att inte ett öga var torrt. Vår viselförättare är en gammal sjöman som egentligen håller till på Käringön men hade dagen till ära tagit sin båt upp till oss. Han höll en otroligt vacker vigselakt som kändes personlig och väldigt mycket vi. Adams ring var lite liten vilket resulterade i ett den var något svår att få på och ett hjärligt skratt spred sig bland alla. Jag fick verkligen ta i. Men den kom på till slut och vi fick äntligen kyssas. Bandet spelade och sjöng "Forever Young" av Bob Dylan. Jag grät så att jag var tvungen att torka mina tårar för att det var så fint. Det var den vackraste stunden i mitt liv. Sedan var det dags för gästerna att korka upp bubblet. Jörgen sabrera vår flaska. Amelia serverade och passade nog samtidigt på att säga något väldigt roligt för det var värst vad jag skrattar. Och så hurrar och skålar vi med allihopa. Efteråt går vi bort mot bryggan där båten väntar på oss. Där det blir ett väldans kramandes. Och så åker vi iväg. Vi skålar ännu mer, firar med cigarr och har en väldigt mysigt stund ihop. När alla gästerna klivit på färjan som tog dem till festlokalen gick vi i land igen för att ha en lite mer uppstyrd fotostund. På samma plats som vigseln friande Adam den 30 aril 2012 precis här på denna bänk och den 31 maj 2013 sa vi ja till varandra. Tänk så fint livet är. Vi begav oss upp på vägen. Min brudbukett band jag själv med blommor som Sarah Widman hjälpte mig att ordna med. Tack snälla du för hjälpen! Buketten blev en blandning på mina favoritblommor, kanske lite väl många olika sorter för att vara en brudbukett men det är precis sådan jag är. Pioner, rosor, luktärt, viburnum, fjäderastilbe, löjtnantshjärtan, anemon och förgätmigej. Ut på ängen gick vi. Och upp på klipporna. För att sedan sätta oss i båten igen som skulle ta oss bort till festlokalen där alla gästerna väntade. Väl i land igen vid Ramsviks Övergård där festen hölls får man gå på den allra mysigaste lilla stigen för att komma upp till ladan. Där möttes vi av det här och världens gråt- och kramkalas utbröt följt av mingel, middag och fest fram till att solen hade varit uppe ett bra tag. Men detta tar vi i ett senare inlägg och det blir sista delen. Jag lovar! Fotograf: Fredrik Hallén
