Tre bilder från vårt kök, när morgonsolen skiner in genom det lilla fönstret och stöket inte hunnit komma fram än. Igår köpte jag ett fång fingerborgsblommor, eller foxgloves som min engelska farmor skulle säga. Blomman har en speciell plats i mitt hjärta. Den växte nämligen både i min mormors, farmors och vår trädgård när jag var liten. Jag är uppväxt med den. Har alltid älskat den. Mormor berättade att man gjorde hjärtmedicin av den men att den samtidigt var giftig att äta så jag fick aldrig ta på den när jag var själv. Kanske var det därför jag tyckte att vi hade ett speciellt band? Blomman och jag. Jag föddes ju med hjärtfel och kanske var det just denna blomman som hjälpte mig bli frisk? Ja så tänkte jag som flicka och jag kände stor respekt inför denna vackra och lite förbjudna blomma. Älskar att den fick ta plats i alla trädgårdar jag var i som barn. Trots att den var giftig. Jag tänker föra vidare kärleken till blomman i vår egna trädgård och låta mina barn få höra på alla historier om den. Förhoppningsvis kommer dom känna samma kärlek och respekt för den som jag, mamma och mormor gör. Precis som farmor Doris gjorde, jag hoppas att hon sitter i skuggan på en blommande foxglove- och påskliljeäng, med en kopp te i handen och en stickad kofta över axlarna där i sin himmel 💘
