Nu har vi bott här i vårt hus i snart 1,5 år och det finns en fråga som ständigt återkommer. Nämligen: "Hur är det att ha flyttat hem?" Det ska jag försöka besvara men först lite bakgrund. Vi är ju båda uppväxta här i Borås och har båda bara positiva minnen från vår uppväxt här. Många kompisar, bra skolgång med årskurs 1-9 i en underbar kulturskola, lagom stor stad, närheten till det mesta, uppväxta i ett mysigt villaområde med små lekparker och gamla 1920-tals hus, en otrolig entreprenörsanda och mycket kreativitet. Vi har helt enkelt båda två haft en priviligerad uppväxt utan några större trauman. Under tonåren började Göteborg locka, vi och våra kompisar åkte dit för att shoppa och festa. Helt plötsligt kändes Borås lite väl litet och tråkigt. Adam bodde i London en period och jag fick många nya vänner som bodde i Göteborg när jag studerade på Proteko på Textilhögskolan. En av mina bästisar flyttade till Göteborg och vi började drömma om att också flytta dit. När jag var färdig med utbildningen fick jag jobb på Gina Tricots huvudkontor som ligger här i Borås och Adam höll på att starta en klädbutik i stan så även fast vi båda hemskt gärna ville flytta kändes det inte som rätt tajming. Det var ju dessutom supersvårt (och dyrt) att få tag på en lägenhet där så vi stannade. Men vi kände hur livet liksom höll på att rinna ur händerna på oss medan allt roligt hände i storstaden. Så en dag bestämde vi oss för att ge det en chans. Trots att det inte var praktiskt överhuvudtaget. Adam tjatade till sig ett förstahandskontrakt i ett nybyggt hus vid centralstationen, en etta på typ 25 kvm. Ingen av oss var och kollade på den innan vi flyttade in utan vi var bara så himla glada över att vi fått tag på en lägenhet. När vi flyttade in en kall och grå decemberdag grät jag för att det var så fult men aldrig någonsin längtade jag tillbaka till Borås. Fyra månader senare hade vi köpt vår första bostadsrätt och i maj fick vi tillträde till den. Därefter väntade 10 underbara år i Göteborg med en kort avstickare till Stockholm. Vi hade alla våra bästisar nära och allt kändes enkelt och härligt. Men så visste både jag och Adam att vi gärna ville bo i hus sen när vi fick barn så när jag var gravid med Gillis började vi leta hus i det område som vi verkligen ville bo i. Med spårvagnsavstånd från stan men samtidigt vid havet. En dröm vi haft sedan vi flyttade till Göteborg och började utforska områdena runtomkring. Efter några förlorade budgivningar blev ett lagom stort 1920-tals hus i trä med stor trädgård vårt. Det var i princip renoverat och klart och det enda vi behövde fixa var badrum och allt kändes nästan lite för bra för att vara sant. Vi målade väggarna i kulörer vi gillade, renoverade badrummet och lärde samtidigt känna vårt nya område. Eftersom att vi hade Hjördis då blev det naturligt mycket promenader och så cyklade vi för att bada vid Saltholmen, köpte frukostfrallor på bageriet som låg precis vid oss och köpte fredagsräkorna i fiskbilen bredvid. En kväll när vi satt på altanen i kvällssolen frågade Adam rätt ut "- Jaha, hur känns det här då?". "- Inte alls bra" svarade jag snabbt med en suck och vi började skratta båda två. Vi hade haft EXAKT samma känsla men inte pratat med varandra om den för vi tänkte nog båda två att vi behövde ge det tid. Men är det något både jag och Adam är extremt dåliga på är det att ge saker tid. Det ska kännas rätt direkt annars kan det lika väl kvitta. Så vi bestämde samma kväll att vi skulle sälja huset och flytta tillbaka till vårt älskade Linné. Dagen efter var mäklaren hemma och någon vecka efter låg huset ute på marknaden. Det såldes till ett par i vår ålder som bodde i ett radhus i samma område men som ville köpa ett större hus och jag är så glad över att det var just dem som köpte huset. Det gjorde att jag kunde känna mig trygg med att veta att dom skulle trivas, inte längta tillbaka till stan som vi gjorde. Knäppt kanske men det hjälpte mig så mycket i processen kring att acceptera att vår dröm inte var dröm egentligen. Utan att få "ge" huset och livet kring det till några som verkligen skulle uppskatta det. Den 1 december 2016 sover vi första natten i vår nya lägenhet på Linnégatan och livet känns helt igen. Alla kompisar bor kvar i området och vi kommer iordning rekordsnabbt i lägenheten eftersom att jag är höggravid och har ett enormt behov av att få ordning och boa. Den 10 december föds Gillis och jag är så himla glad över att det första året som förälder blev just i Linné där både jag och Adam känner oss som allra mest hemma, med massa favoritställen runt knuten, alla kompisar nära och alla barnvagnspromenader i Slottskogen. I augusti blir jag gravid igen och då känner vi att det nog är bäst att flytta till hus ändå. Av massa praktiska skäl men också för att vi verkligen ville ge huslivet en chans till. Då hade våra bästisar köpt tomt i ett område mellan Göteborg och Kungsbacka där vi varit några gånger tidigare och alltid sagt att det är för långt utanför stan för oss. Men av någon anledning tänker vi att det kanske kan bli bra ändå, vi har ju våra bästisar där nu och så är havet och badställena däromkring så mysiga. Så vi börjar gå på husvisningar där och egentligen är många hus alldeles för dyra för vår budget men så dyker det upp ett som vi faktiskt har råd att köpa som dessutom låg bara någon minut från vyn på denna bilden här ovan. Så vi köpte det. Dagen efter vi skrivit på papperna om att vi ska bli husets nya ägare får vi reda på att knölen jag känt i mitt bröst var cancer. Det blev alltså inte den bästa starten för vårt liv i den lilla villaförorten vid havet men det var samtidigt skönt att ha något så konkret som flytt, köksrenovering och fönsterbyte att fokusera på under den här vidriga tiden så vi höll modet uppe. Sommaren 2018 var dessutom kanske den absolut bästa sommaren att ha som sin första sommar där och jag var tacksam vareviga dag över att få bo så nära havet och ha en trädgård. Men så hade jag ju haft ett kristallklart ögonblick som drog mina tankar mot något annat och när vi började tänka på att vi skulle leva vår vardag här gick det helt enkelt inte ihop. Det var för långt från stan för oss, jag saknade att ha familj nära och fick nästan panik på att behöva planera precis allt. När sommaren lagt sig kom ett underbart hus ut till försäljning i Kungsladugård (inne i stan i Göteborg) som vi var och kollade på men konstaterade ganska snabbt att det var alldeles för mycket renovering och pengar för att det skulle kunna bli vårt. I samma veva pratade jag och min andra bästis mycket om vår hemstad och jag var stark förespråkare för att hon och hennes lilla familj skulle ta över hennes barndomshem som annars skulle säljas. Tanken på att flytta tillbaka till Borås kändes helt plötsligt inte så otänkbar längre. Så när Adam var bortrest i några dagar tog jag fram papper och penna och skrev Göteborg, Varberg och Borås och fyllde sedan i fördelar och nackdelar för respektive ställe. I Göteborg visste vi att vi trivdes men skulle vi köpa hus eller större lägenhet i stan skulle vi verkligen inte ha råd att köpa något sommarhus och ingen av oss gillar att vara "fast" i stan över sommaren och gillar heller inte att flänga omkring utan vill helst ha en fast punkt även på somrarna. Där har vi heller ingen familj och kompisarna som inte redan hade flyttat skulle börja flytta en efter en. I Varberg bor min mamma och jag tycker att staden är mysig men vi har inga nära vänner där och Adam är inte riktigt lika övertygad om att det är en mysig stad. I Borås var den största nackdelen jag kunde komma på att det inte låg vid havet men vi skulle å andra sidan ha råd att köpa sommarhus vid havet så småningom. Jag presenterade listan för Adam när han kom hem och han skrev under på alla punkter (fanns fler men det blir ett för långt och privat blogginlägg om jag ska redovisa alla). Vi pratade ihop oss och skrev ytterligare en lista över våra huskriterier. Eftersom att vi är uppväxta här hade vi naturligt väldigt specifika önskemål och skrattade sedan åt våra krav. Men två dagar efter dyker huset med stor H upp på hemmet, vi ringer mäklaren och ber om att få komma på förhandsvisning och lägger ett bud senare samma dag som accepteras av ägaren och vi skriver kontrakt. Bilden på mig och Elisabeth på trappen bad jag Adam ta medan vi väntade på mäklaren som skulle släppa in oss på förhandsvisningen för jag kände att "här ska vi bo" och tänkte att det vore fint att ha den känslan fångad på bild. Så inom loppet av en vecka går vi från färdigformulerad tanke till att vi faktiskt äger ett hus i Borås. Det gick snabbt. Men är det lätt så är det rätt brukar jag alltid tänka och hittills har det visat sig vara helt rätt beslut för oss. Vi kan absolut sakna Göteborg ibland och hade vi inte haft barn hade vi aldrig flyttat tillbaka till Borås men precis just nu skulle jag inte vilja att livet såg ut på något annat sätt än precis just såhär. Göteborg ligger 40 minuter bort och jag är där 1-2 gånger i vecka och jobbar. Det gör att jag får min dos av Göteborg på precis det sätt som jag älskar. Nämligen utan barnen, jag kan luncha i lugn och ro, ta en kaffe på favoritstället och besöka saluhallen innan jag åker hemåt igen. Här i Borås njuter jag av bo såhär fint som vi gör, nära familj och vänner (bästisen tog över sitt barndomshem och bor 3 minuter bort), med förskola och skola bara några minuter hemifrån och massor av lekplatser, små kiosker där man kan stanna till för att köpa kaffe eller annat som oväntat är slut. Det tar på riktigt 5 minuter att ta sig till andra sidan stan med bil och för en tidsoptimist som jag är det höjden av lyx. Minns första gången jag satte mig i bilen till träningen 10 minuter innan den skulle börja och tänkte att jag aldrig skulle hinna i tid. Det tog 3 minuter och fanns flera lediga parkeringar utanför så jag var till och med TIDIG. Sådant lyckorus jag fick då! För att sammanfatta det hela är det nog enkelheten jag uppskattar allra mest med att ha flyttat hem. Livet flyter liksom på i en behaglig takt och jag älskar det. Jag älskar att cykla vägen över skolan för att hämta barnen, stanna till på biblioteket för att ta en fika, se dom plocka smultron under våra äppelträd medan jag fixar med middagen i köket och samtidigt veta att Adam är påväg hem från jobbet utan att behöva fastna i några bilköer. Lyckan i det lilla liksom. Kanske tittar barnens farmor förbi en stund och leker med dem eller så stannar min bror på en kaffe. Kanske cyklar vi till en lekplats och stöter på några kompisar, kanske bestämmer vi spontant att äta middag ihop. Det är livet för mig. Vår hus- & boresa har alltså varit ganska slingrig och aldrig någonsin har vi tänkt att vi skulle flytta hem till Borås igen, förrän den där dagen jag presenterade den väldigt konkreta listan för Adam. Innan har vi skojat om hur det vore att flytta tillbaka och himlat med ögonen för att det liksom vore så otänkbart. Men jag tror faktiskt att vi båda två behövde se det svart på vitt på den där listan för att förstå och så behövde nog livet drabba oss för att inse vad som är viktigt på riktigt. Det låter ju klyschigt men det är sant. Jag har svårt att tro att vår hus- & boresa är slut här och med tanke på vår historia har jag väldigt svårt att skriva eller säga att "här blir vi kvar". Vi är ju sådana som gillar att testa våra vingar och räds varken nya städer eller renoveringar. Men precis just nu är detta perfekt för oss så får vi se hur länge just nu är. Kanske blir vi kvar, kanske inte. Även det är en befriande tanke tycker jag. Hur ser era erfarenheter ut kring att ha flyttat hem till barndomsstaden efter några år borta? Jag får så mycket frågor om det här från andra som går i tankar om att flytta tillbaka men som inte riktigt bestämt sig så jag tänker att detta inlägg och kommentarsfält kan vara en hjälp för dem som vacklar eller bara behöver ventilera. Dela gärna med er av era erfarenheter, bra som dåliga 🏘
