Jag sitter i soffan och matar Elisabeth, blickar ut över köket och stöket som råder där. Diskmaskinen har varit klar sedan igår kväll, påbörjade en tömning av den någon gång i förmiddags men så kom något annat emellan. På köksbänken står nattens nappflaskor, resterna från både frukost, lunch och mellanmål. Där står även en vattenkanna som jag fyllde upp innan, ett öppnat kaffepaket som ska tömmas ner i burken där vi har kaffe och så ett par solglasögon, en febertermometer och ett antal urdruckna kaffekoppar. Jag sitter och blickar ut och njuter av att jag kan sitta och blicka ut där utan att känna minsta lilla känsla av irritation. Låter kanske helt knäppt men låt mig förklara. Som jag nämnt tidigare har jag ju påbörjat min hormonella behandling som gör att jag hamnar i ett klimakterieliknande tillstånd. Detta för med sig vissa biverkningar och för mig har det yttrat sig i känslor som liknar dem jag tidigare haft vid pms. Jag blir alltså lättirriterad, känner plötsligt ett stort behov av att städa och hålla rent hemma, är ibland deppig och gråter utan att riktigt veta varför. Vissa dagar har varit riktigt jobbiga, inte förstått meningen med någonting och känt att det är lika bra att skita i alltihop. Men nu, sedan en vecka tillbaka känner jag mig som mig själv igen och det är helt underbart. Jag går som på moln och är så löjligt tacksam för precis allt. Jag vågar inte riktigt ropa hej än, jag har ju bara stått på behandlingen i en månad och vissa säger att det kan ta upp till ett år innan alla hormoner och känslor stabiliserat sig. Men istället för att gå och oroa mig för att jag kanske inte kommer må bra imorgon omfamnar jag och välkomnar varenda liten sekund av de dagar jag faktiskt mår bra istället. Och så förstår jag för första gången någonsin vad min mamma menat när hon sagt att de som har för städat hemma försöker i själva verket städa bort något annat. Helt sant när det kommer till mig i alla fall. Happy (stökig) Friday!
