Det slog mig att jag inte visat någon bild på soffan sedan den kom på plats här hemma. Vi är ju ganska långt från klara här i vardagsrummet. Övrig möblering sitter inte riktigt, tv-situationen är riktigt ful och jag vill få upp mer på väggarna samt bygga någon bokhylla så jag känner mig liksom inte inspirerad till att fota runt här inne. Men sist Alice var hemma för att ta nya pressbilder på mig fångade hon mig och barnen i soffan så då passar jag på att visa. Soffan ställdes framför burspråket och trots att den är gigantisk (280 cm lång och 140 djup) känns det som är rummet och burspråket liksom sväljer den, på ett bra sätt. Gillis älsklingslek just nu är "pussfängelse". Jag frågar alltså honom om jag kan få en puss. Han säger nej med pillemarisk blick sen håller jag fast honom och pussar honom flera gånger om medan han kiknar av skratt. Det busas en hel del i soffan och det är precis så jag vill att det ska kännas hemma hos oss. Fritt, ledigt och glatt. Kan dock bli lite skeptisk till visa lekar. Här skulle det tydligen stås på huvudet. Men det gick ju bra. Pussfängelse igen Sen var det dags för sagostund. Pettson & Findus är bäst just nu och alla grejer i de fina illustrationerna ska diskuteras. Nu blir det bus igen. För Elisabeth ska lära sig att stå på huvudet. Som sagt - livet soffa! Här ska livet levas, böcker läsas, pussar och kramar utbytas, det ska pratas, gråtas när det behövs, ses på tv, busas och ätas om man är vuxen. Ja det är nog min enda regel, ingen mat i soffan om man är barn. Men vi får väl se hur länge den regeln håller. Så innerligt glad, stolt och tacksam över att jag köpte denna soffan efter tio års drömmande. För mig är den mycket mer än en soffa, det är en symbol för drömmar och mål. En symbol för livet. Foto: Alice J
