Påskveckan är här! Förra året delade jag med mig av ett påskpepp inlägg som jag fortfarande tycker håller måttet, jag tänkte göra ett nytt i år bara för att det är en så himla härlig högtid men istället kikar vi på hur påsken sett ut hos oss genom åren. 2010 bodde vi i Borås i en charmig högsmal lägenhet. Mitt ledord för påskpyntet var tydligen knalliga färger. 2011 hade vi flyttat till en hyresrätt i Göteborg som vi vantrivdes i men precis köpt vår första bostadsrätt så jag brydde mig aldrig om att påskpynta detta året utan visade istället upp min nyinköpta brevpress från Artilleriet som var helt nytt då. 2012 delade jag med mig av några mobilbilder från påsken. 2013 bodde vi på Bondegatan i Stockholm och jag minns så väl att jag bara längtade till västkusten. Men av inlägget att döma hade vi ändå några mysiga dagar. 2014 har jag inte gjort något inlägg från just påsken. Det var faktiskt inget bra bloggår för mig nu när jag kikar tillbaka, har nog aldrig gjort så få inlägg. All energi gick till att driva runt Lovely Life och jag minns att jag inte kände samma pepp som jag tidigare gjort inför bloggandet. Trots att gjorde massa roliga grejer. Men när jag kikar igenom bilderna från min telefon ser jag att vi var i den lilla stugan vid havet och ordningen var alltså därmed återställd. 2015 var vi i New York och hälsade på våra vänner som bor där och precis hade förlovat sig så de hade stor förlovningsfest. Vi var där tillsammans med ett stort kompisgäng, bodde på Wythe hotel och åt oss igenom Brooklyn. 2016 firar vi hemma hos oss på Prinsgatan och hos mamma som fyller år den 21 mars. Måste alltså varit en tidig påsk. Detta känns som vår första riktigt vuxna påsk med ordentlig lägenhet, påskmat, påskliljor i vas, färsk frukt i fruktkorg. Gulligt! Så oförstört vuxen på något vis. Sen kom livet ikapp och visade att man kunde ha större problem än vart man skulle gå ut och äta på kvällen och vad dålig sömn egentligen är. Att jobba/plugga mycket och ha för roligt för att sova är inte så värst jobbigt hälsar Tant Johanna 30 år. 2017 bor vi på Linnégatan och Gillis är fyra månader. Jag hade bett Blomrum fixa den maffigaste påskbuketten till mig, fixade påsklunch hemma och gottebord i vardagsrummet. Jag älskade livet där och då. Jag minns att jag tänkte att livet nästan inte fick lov att vara såhär bra. Trots att jag masserade knölen i mitt ena bröst i duschen. För det var ju bara en mjölkcysta. Nu när jag ser bilder från den här perioden har jag ett enormt vemod innanför bröstet. Kommer livet någonsin kännas sådär lätt, roligt och bra igen? Eller är jag dömd att leva med den här jäkla skitsjukdomen flåsandes i nacken för alltid nu? Eller är det bara åldern? Ju äldre man blir desto mer är man med om och hör dessutom om andras jobbiga situationer. Minns inte att jag hörde något jobbigt innan jag var 27 år typ. Kanske är det först när man accepterar jobbiga grejer och lär sig leva med dem som man blir vuxen på riktigt. Vuxen, lycklig och ödmjuk. Vad vet jag. 2018, alltså förra året, var jag höggravid med Elisabeth och hade precis avslutat min cellgiftsbehandling. Vårt kök hade blivit klart, jag pyntade påskriset med pappersägg, placerade påskliljor i farmors gamla pressvas och hade hämtat pastellfärgade ägg från en snäll bloggläsare. Vi njöt av solen och att få bo här vid havet, hade påskmiddag med massa kompisar och fick fina presenter. Och så bakade jag bullar med Gillis sovandes utanför i vagnen. Så himla fint på nästan alla sätt och vis men jag kämpade med min självkänsla med en sjal kring huvudet och en bröstprotes och jag skrattade inte från magen. Jag hade dessutom sådan foglossning att jag ibland fick stanna mitt i ett steg och bara stå tills jag samlat kraft till att gå vidare. Men jag kämpade på och ville så gärna att allt skulle vara normalt helt utan sorg och sjukdom. Nu har det gått ett år och vid några få tillfällen har jag kommit på mig själv med att faktiskt skratta från magen och senast häromdagen kom jag på att det gått en hel dag utan att jag tänkt ett endaste dugg på cancer. Det har inte hänt sedan jag fick beskedet så det tolkar jag som ett bra tecken. Detta blev ju en känslomässig berg- och dalbana att gå igenom arkivet men så är ju livet. Upp och ner, ner och upp. Det är det som är det fina och jobbiga med högtider. Man minns exakt hur det var förra året man firade påsk, midsommar, jul eller nyår. I år kommer vi träffa kompisar, äta gott, gömma påskägg till barnen i trädgården och fixa lite i huset. Missa inte mitt påskpepp inlägg från förra året och kika in på min Pinterestmapp Easter för påskig inspiration!
