Har precis kommit hem från en blåsig men solig promenad och sitter vid köksbordet med mitt 11-kaffe. Igår hade vi dop för Elisabeth så det fick bli en kardemummamazarin som blev över från gårdagen till kaffet, har ni vägarna förbi Roots på stadsbiblioteket i Göteborg måste ni smaka på detta bakverk, så galet gott! På köksbordet har jag samlat alla fina kort Elisabeth fick igår och läser igenom dem igen nu när allt är lite lugnare här hemma. Just nu tänker jag så himla mycket. Ni vet sådär mycket att man blir trött på sig själv. Tror att det är en kombination av hösten, att det har gått ett år sedan jag opererades och minns allt så tydligt från den tiden, att Gillis har varit hostig och därför inte kunnat sova så bra på nätterna plus att Elisabeth fått två tänder och vaknat fler gånger än vad hon brukar. Att jag ordnat med dopkalas för 50 personer hör nog också till. Jag tänker på att jag är trött, ni vet sådär trött att jag tänker att jag skulle vilja stänga in mig i ett rum och sova i tre dygn. Men när jag får möjlighet att sova en hel natt kan jag ändå inte sova non stop för min kropp är liksom inställd på den tiden Elisabeth vanligtvis brukar vakna och vilja ha mat. Så jag vaknar, går upp på toa och känner mig pigg och har svårt att somna om när jag ligger där ensam i vårt gästrum. Jag har ont i min ländrygg och förnuftet i mig säger att det är sviterna från två täta och tunga graviditeter, den senaste med foglossning. Men jag har en liten demon som viskar om att det kan vara cancern som är tillbaka. Det gör mig så rädd att jag bara vill stoppa huvudet i sanden och bara strunta i det. Vill och vågar inte tänka på hur det skulle vara. Så får det inte vara. Jag vet innerst inne att det inte är så men den där demonen är svår att bli av med. Kanske kommer jag aldrig bli det. Kanske är det så när man varit sjuk. Att man för alltid kommer vara rädd för att bli sjuk igen. Vad vet jag. Jag tänker på relationer. Vilka man behöver vårda, vilka som är självklara och tuffar på utan omvårdnad och så tänker jag på dom som varken vårdas eller tuffar på. Vad gör man med dom? Jag har märkt att jag har blivit så himla känslig för människors energier sedan jag blev sjuk. Människor som inte vågar se mig i ögonen, fråga hur jag mår eller pratar klarspråk får mig numera att må dåligt. Förr kunde jag liksom parera det där men det filtret är borta och det är som att mitt sjätte sinne har vaknat till liv och ser allt glasklart. Svårt att förklara och låter säkert flummigt men kanske känner någon igen sig. Jag tänker på att bo. Något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och är extremt viktigt för mig. Jag är avundsjuk på dom som vet helt självklart vart dom vill bo. För mig är det ett ständigt velande. Jag har ett drömscenario i huvudet men det har jag varken råd med eller kan kräva av alla mina nära och kära. Kanske är det drömmen som gör det svårt för mig. Men varför gör jag det så svårt för mig själv då? Vad är det i mig som inte bara kan vara 100% nöjd? Kan man vara 100% nöjd hela tiden? Jag tänker på min historia. Vem har rätt till att berätta den? Vart ska jag dra gränsen? Borde jag göra något större av den? Sen tänker på att jag tar avstånd från sociala medier när jag känner mig skakig i mina känslor. Vill eller orkar liksom inte se vad som försiggår på instagram. Bloggar har jag nästintill slutat läsa, har en handfull som jag följer och det räcker gott just nu. Känns ju knäppt att erkänna när jag själv är bloggare men så är det. Jag tänker på en idé jag har. Orkar jag? Vill jag? Ikväll ska jag gå på ett yogapass. Det längtar jag till. Kanske lugnar sig alla tankar då.
