Jag vaknar upp med svidande ögonlock, jag känner redan innan jag sett mig själv i spegeln att mitt vänstra öga hänger. Precis som det alltid gjorde när jag var yngre och hade ett migränanfall på gång. Eller som idag, när jag sovit konstigt på grund av att jag har något jobbigt framför mig. Det känns som jag drömt röriga drömmar hela natten, om sådant som egentligen inte är så jobbigt men som liksom blir ännu jobbigare och rörigare i drömmarna. Gissar att det är någon slags bearbetning som pågår. På hakan har jag fått en finne, jag som aldrig någonsin har finnar och håret är flygigt och konstigt. Tröttheten ligger som en blöt filt över hela mig känns det som. Idag hade jag ett återbesök hos min kirurg på Sahlgrenska inbokat. Bara rutin. Inget besked som väntar, kirurgen är dessutom en av de vänligaste, varmaste och proffsigaste jag mött inom vården. Jag har egentligen inte tänkt på det här besöket alls, inte varit orolig. Men ändå. Det är som att min kropp reagerar innan jag själv förstår. Orden och vägen mot Kirurgimottagning Sahlgrenska, Blå stråket 5, plan 2 kommer för alltid slunga mig tillbaka till den där dagen jag fick reda på att knölen i bröstet var cancer. Jag sitter i ett rum snett mittemot det där rummet som kändes som en konstig bubbla då för snart 2,5 år sedan. Jag har inte vågat komma tillbaka hit ensam en enda gång sedan dess (trots många återbesök) men idag bestämde jag mig för gå in helt själv, tog hissen upp, visade legitimation, satte mig för att vänta, pratade med sköterskan som var en av dem som tog hand om mig då när allt var som värst. I väntan på kirurgen tog jag en bild på mig själv där inne i rummet, vet egentligen inte varför men kanske för att påminna mig själv om att jag klarade det. 2,5 år efter beskedet tog det men idag var dagen jag jag orkade ta mig tillbaka på egen hand och möta alla känslor. Allt gick bra och nu ska jag och mina svidande ögonlock gå och lägga mig. Imorgon är en ny dag. Ta hand om er och varandra ♡
