För prick ett år sedan idag fick jag beskedet att knölen jag känt var cancer. Jag har inga bilder från den dagen och knappt några från dagarna efter. Men denna bilden tog jag på kvällen när jag vaknat upp efter att de opererat bort mitt vänstra bröst. Jag minns det som det var igår, samtidigt känns det som en evighet sedan. Jag var så lättad och glad över att knölen var borta och att snabbsvaret från analysen såg bra ut. Vad läkarna kunde se hade cancern inte spiridit sig. Men jag var samtidigt trött, skör och illamående av narkosen och en ganska stor del av mig var känsloavtrubbad. Jag vågade nämligen knappt tänka på det lilla livet i min mage. Vågade inte hoppas utan ställde in mig på att det kanske inte skulle bli något av det. Vidriga tankar och känslor men jag kände att jag var tvungen att tänka så för att inte gå sönder helt om det skulle visa sig att det inte gick vägen. Men innerst inne hoppades jag såklart och allra helst ville jag vara uppkopplad med ultraljud hela tiden. Men det vågade jag aldrig säga högt. Jag la ut bilden på min privata instagram med texten: Hej från livets berg- och dalbana ?? För en vecka sedan fick jag ett besked som fick mitt sökande efter en härlig vinterresa, surfandet efter en snygg bikini, köksplaneringen i nya huset och planerna för mitt företag att upphöra. I alla fall för nu. Jag har nämligen drabbats av bröstcancer. Just nu är jag inlagd på Sahlgrenska och har precis opererats. Prognoserna ser goda ut och och operationen kunde inte gått bättre. Men definitivt besked kommer med provsvaren om cirka 3 veckor. Alla bollar jag hade i luften för bara en vecka sedan ska jag fortsätta att jonglera med snart, men först ska jag vila lite och fokusera på att bli frisk. Ett sådant här inlägg är svårt att skriva men jag mår bäst av att dela med mig. Jag tror nämligen inte på att låtsats som ingenting, speciellt inte när jag blir starkare av all kärlek och goda tankar jag får tillbaka när jag berättar. Jag känner mig stark som en oxe, jag är omgiven av den bästa sjukvård man kan få och framförallt massor av kärlek från familj, nära och kära. Dessa saker i kombination gör att jag kommer bli helt frisk, det vet jag ❤️ Och titta så det ser ut ett år senare. Det var en liten Elisabeth som låg där i magen och stod ut med mer än vad någon människa någonsin ska behöva vara med om. Hon är den starkaste och klokaste jag känner. Det ser jag i hennes ögon. Något annat som syns är att min blick glittrar igen och mitt hår växer. Det som inte syns är att jag har en protes i min bh, jag har hamnat i klimakteriet på grund av tabletten och sprutan jag tar för att förhindra eventuella återfall, väntar på en operationstid för att ta bort mitt andra bröst och samtidigt göra en rekonstruktion på båda, jag får ibland sådan dödsångest att jag knappt vill leva för att jag tänker att det inte går att leva med den känslan och så mitt upp i allt är jag så oerhört stolt över mig själv. Jag fixade det. Vi fixade det. Detta året har varit kantat av sorg och rädsla men också lycka och hopp. Så som livet är. Jag har lärt känna mig själv och folk i min omgivning på ett sätt som jag aldrig trodde att jag skulle känna. Nu vet jag vilka som sluter upp och kommer tätt intill när det väl gäller och vilka som väljer att titta bort eller kanske bara smyga sig bort i tron på att man inte märker det. Men man märker. Det gör inget, alla får göra som dom vill men nu vet jag och det känns fint på något vis. Ni som funnits där vet vilka ni är och det är jag evigt tacksam för. Tack för alla blommor, bakelser, ord, middagar, sms, frågor, skratt, kramar och tårar. Jag älskar er ❤️?????✨ Jag vill inte att den 10 oktober ska vara förenad med ångest för resten av mitt liv utan jag ska se till att göra något bra av denna dagen. För att fira mig själv. Just nu sitter jag på ett tåg till Stockholm för att ha några möten, träffa Elsa och gå på tryffelmiddag ikväll. Festlig dag ju! Undra vad jag hittar på nästa år ?
