Hon äter ostsmörgås och gröt till frukost nu. En hel smörgås som jag brer med smör och ost och skär i små fyrkantiga bitar och lägger framför henne i stolen där hon sitter. När de tar slut slår hon båda nävarna i bordet och gör sina allra högsta läten för att hon vill ha mer. Jag lägger fram ytterligare några bitar och när hon pillat i sig alla de små fyrkantiga bitarna, en efter en är jag precis klar med vår gröt. En skål havregrynsgröt med lingon och kardemumma till mig och en skål mild havregröt med mosad banan till henne, min lilla bebis som snart tar sina första steg. Om en månad är jag nyopererad igen. Kanske ligger jag kvar på sjukhuset eller så har jag fått komma hem. Även fast det ska bli så skönt att få den här operationen gjord kan jag inte låta bli att bäva inför den och veckorna som följer efteråt. Jag slussas liksom tillbaka med full kraft till det där operationsbordet med alla snälla sköterskor och läkare omkring som inte sa att allt skulle gå bra för det var ingen som visste hur det skulle gå. Jag har duschat i desinfekterande tvål flera gånger om och luktar alcogel. Huden är torr och håret alldeles strävt. Jag blir ombedd att andas lugnt i masken och räkna till 10, sen skulle jag sova men jag hann bara räkna till 3. När jag sedan vaknar tror jag att jag vaknar mitt i operationen och att något måste blivit fel med narkosen men så inser jag att jag ligger alldeles själv. Alla snälla ansikten är borta och jag har blivit flyttad. Efter en stund kommer en sköterska fram och säger att jag är på uppvaket nu, operationen hade gått bra och om jag ville kunde jag få en glass. Jag valde hallonsmak och det var bland det godaste jag ätit i hela mitt liv. Fortfarande visste jag ingenting. Hur hade det gått? Hade cancern spridit sig? Skulle jag få leva? Levde det lilla livet i min mage? Men just där och då tänkte jag inte på något annat än att glassen var så himla god och jag var så himla trött, sådär trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Efter en stund kom min kirurg och förklarade med sin mjuka, vänliga, men bestämda röst att allt hade gått så bra det kunde gå. Hon var till och med glad och log när hon sa att de inte hade hittat någon spridning och hon hade ordnat så att jag skulle få gå ner till kvinnokliniken dagen därpå för att få göra ett ultraljud för att se så att allt var bra med bebisen. Herregud vilken lättnad. Jag skulle få leva. Jag vågade knappt tänka på bebisen i magen. Kanske hade den gett upp. Jag minns inte om min mamma och Adam kom till mig där på uppvaket eller om dom mötte upp mig sen på avdelningen jag skulle spendera nästkommande två dygn på men glädjen och lättnaden i deras ögon när vi sågs första gången efter operationen var bland det finaste jag känt och sett. Det skulle bli bra. Det måste bli bra. Dom ordnade så att jag fick pannkakor på sängen där på avdelningen men jag var så illamående av narkosen att jag fick inte behålla dem, hur sugen jag än var. När jag skulle somna för natten gick mamma och Adam hem till Gillis och svärmor och jag somnade om där i sovsalen med andra nyopererade människors andetag i mörkret. Dagen därpå fick jag äntligen gå på ett ultaljud nere på kvinnokliniken på sjukhuset och allt såg bra ut. Det lilla hjärtat slog och jag var så lättad. Jag slöt en pakt med det där lilla hjärtat och vi var ett team nu. Bebisen och jag. Tiden som följer är numera förenad med sjukhusbesök, cellgiftsbehandlingar, Gillis 1 års dag, hår som trillar av, Gillis första steg, ultraljud var 4:e vecka, flytt, en växande mage, vänner och familj som sluter upp och sprider kärlek, den första värmande vårsolen, inskolning på förskolan, renoveringskaos, trädgårdsdrömmar och en förlamande trötthet. Jag minns faktiskt inte så mycket mer än så. Jag var så fokuserad på att bara klara av allt. Vara stark men också få vara riktigt svag. Den 26 mars fick jag min sista cellgiftsbehandling och några dagar därpå hade vi en så härlig påskmiddag med med massa vänner i vårt färdiga kök. Nu väntade några veckors vila inför bebisen ankomst och jag minns att jag var i chock över hur mycket tid jag hade nu när jag slapp vara på sjukhuset så mycket. Jag hann börja längta på riktigt och var så nyfiken på vem det var där inne i magen. Den 27 april, på utsatt datum kom hon. Vår bebis. Hon kom med sommaren som vägrade ge upp. Hon fyllde vårt hus med Monica Zetterlunds toner, gjorde Gillis till storebror och mig och Adam till tvåbarnsföräldrar med allt vad det innebär. Vi klarade det. Pakten höll och vi är ett team på fyra nu. Den 7 mars opereras mitt andra bröst bort och jag får samtidigt två nya bröst. Brösten kommer inte vara mina men de kanske kommer bli mina. Jag hoppas det. Jag kommer än en gång ligga där på operationsbordet, denna gången utan den där förlamande oron men med vetskapen om hur det är efter en operation. Detta är dessutom en större operation och läkningstiden är därför längre. Jag bävar inför att gå hemma och känna mig nedsatt. Men tänker att det kanske blir lättare om jag har en plan för varje dag och något annat att tänka på. Herregud vad jag kommer kunna plöja pinterest, läsa böcker och planera för vårt nya hus. Det blir bra. Det måste bli bra. Jag ställer ut bebisvaggan i garaget, hon sover numera i spjälsängen som hon fått ärva av sin storebror. Men jag är inte alls redo att tänka att den lilla vaggan inte kommer användas av oss något mer. Jag drömmer nämligen om att det kommer få ligga minst en till liten bebis i den som är vår. Men samtidigt skäms jag. Borde jag inte bara vara så himla tacksam och nöjd över de två friska barn jag fått? Speciellt med tanke på det jag gått igenom. Det är jag. Såklart! Men samtidigt kan jag inte låta bli att drömma och precis här och nu inser jag att det är min superkraft. Att våga drömma. Imorgon ska jag till kvinnokliniken för att göra ett nytt ultraljud. Den här gången på mina äggstockar för att se så att allt ser bra ut. Genen jag bär på ökar ju även risken för äggstockscancer och en gång per år ska jag gå på detta rutinultraljud. Läkaren säger att sannolikheten att de ska hitta något är minimal. Men sannolikheten har överbevisat mig en gång tidigare och sedan dess vågar jag aldrig lita på en läkare som nämner sannolikhet i samma mening som cancer. Jag sitter vid köksbordet och solen strålar in, det är så varmt att jag måste öppna altandörren lite och då hör jag alla fåglar som kvittrar. Elisabeth sover sin eftermiddagslur så jag passar på att sätta på kaffe och tar med mig ut på trappen. Solen värmer mina kinder och jag tänker att det snart har gått ett år. Min lilla bebis fyller snart ett år. På ett sätt vill jag stanna tiden men jag är för pepp på livet för att låta det stå still. Jag känner våren i mig och struntar i att det bara är mitten av februari, snart ska jag plocka fram mina dahliaknölar igen. Undrar hur de tar sig i år, på ett helt nytt ställe.
