Jag tänkte att vi skulle kika på hur mitt hår har sett ut de senaste två åren. Det har ju hänt en hel del. Från drömhår, till att tappa håret, bära peruk, fixa med sjalar, se ett helt annat hår växa ut och så äntligen en frisyr igen. I juli 2017 tog jag denna bilden på Helenekildes terass och konstaterade malligt att jag inte tappat något hår av amning som alla sa att man gjorde. Gillis var 7 månader och färdigammad, mitt hår blev tjockare under graviditeten med honom och de extra stråna trillade aldrig av. Ingen var gladare än jag. Här har jag fått det lockat till omslaget på Family Living. Kände mig fin men lite ovant då jag aldrig gör något med håret. Har alltid bara låtit det självtorka, använder torrschampo mellan tvätt och går till frisören för att få det klippt och på sin höjd försiktigt slingat 2 gånger per år. Har aldrig haft någon vidare frisyr, bara långt och så ofrisyringt som möjligt. Förutom när Robyn slog igenom på 90-talet och jag ville ha hennes frisyr med kort hår i nacken. Sedan dess har jag sagt att jag aldrig någonsin ska ha en kort frisyr igen. I slutet av september var jag och Alice och hälsade på Hanna i Köpenhamn. Jag var nyklippt och störde mig lite på de raka topparna, ville liksom inte se nyklippt ut. Här var jag även gravid i typ vecka 10 med Elisabeth och veckan efter skulle jag till mammografin för att få knölen i mitt bröst undersökt. Den 18 oktober är jag inlagd på Sahlgrenska. Knölen i bröstet var cancer men nu var den borta och ingen spridning hittades. Bebisen i magen var 13 veckor gammal och håret tovigt och torrt av den bakteriedödande klorhexidintvålen man måste tvätta sig med innan operation. I mitten av november berättade jag här på bloggen och på instagram att vi skulle bli en till i familjen. Cancern behöll jag dock för mig själv och mina närmsta. Här visste jag att jag skulle tappa håret av cellgiftbehandlingen jag snart skulle påbörja och jag tyckte att det var extremt jobbigt, faktiskt jobbigare att förlora det än bröstet. Jag var ju inte sjuk nu längre men jag skulle se så sjuk ut. Och kanske känna mig sjuk. Här började jag tycka att det var jobbigt att titta in i kameran. Var så rädd att all sorg skulle synas i mina ögon. Den 10 december fyllde Gillis 1 år och precis i denna stund när vi blåser ut ljuset i tårtan märker jag hur onormalt mycket hår som följer med i hans små händer när han drar tag i det. Då hade det gått 2 veckor sedan första av 12 cellgiftsbehandlingar. Sen gick det snabbt. Den 23 december åker vi till mamma för att fira jul och jag använder min peruk för första gången. Blev en suddig selfie för jag tyckte att det kändes så konstigt. Visste inte om jag ville ha den eller inte. I början av januari var Andrea Papini hemma hos oss för att fota ett hemma hos reportage till Elle Decoration. Jag samlade allt självförtroende jag hade, tog på mig peruken och försökte tänka att det är bara jag som bryr mig. Jag försökte bli vän med peruken genom att ha mössa på mig också. Tyckte att hårfästet på peruken var allra jobbigast att visa, det var liksom där den avslöjade mig. Här är förresten köket i vårt förra hus innan vi satte igång med renoveringen. Den 6 februari 2018 åkte jag och Adam upp till Stockholm för att jag skulle gå Elle Decoration Design Awards galan. Hade inte bestämt om jag skulle köra peruk eller sjal men konstaterade att jag kände mig mest bekväm med peruken. Passade även på att ta bild på den växande magen eftersom att vi inte hade någon helspegel hemma i renoveringskaoset. Jag kammade hem priset Årets Inredningsbloggare och tog i från tårna för att ha självförtroende nog att stå på röda mattan och bli fotograferad. Vi åkte hem samma kväll för morgonen efter hade jag min stående veckotid på Sahlgrenska för cellgiftsbehandling. Såhär såg jag ut mestadels av tiden, scarf runt mitt kala huvud och det lilla hår jag hade kvar hängandes bakom eller uppsatt i en liten knut. Eller med mössa. Bra period att tappa håret på ändå. Om man ska tänka positivt. I april hade håret börjat växa ut igen och jag minns att jag kände mig typ normal när jag hade sjal och lite hår syntes framför den. 6 april, 21 dagar kvar till BF och magen stod rätt ut. Det märks att jag börjar känna mig mer tillfreds med mig själv igen här för nu finns fler bilder som jag tagit på mig själv med mobilkameran. 25 april, två dagar innan BF och sista besöket hos barnmorskan. Nu har håret vuxit ut såpass mycket att jag vågar mig ut utan sjal. Två dagar senare togs denna bild, yes på utsatt BF kom hon och detta är en sådan goals bild för mig. Under hela graviditeten och allt jag gick igenom var detta den enda målbilden jag hade. Att få ha mitt nyfödda barn vid bröstet utan att se sjuk ut. Eller att vara sjuk. Tidigare hade jag varit livrädd för att jag skulle vara skallig på alla de första bilderna med min nya bebis och var så lycklig över att jag inte var det. Fast mest lycklig över det lilla knytet som låg där och över drömförlossningen som vi precis avklarat. Den 27 maj var det morsdag och vi plockade syrener i trädgården. Av någon anledning tappade jag aldrig allt hår och jag ville aldrig raka mig så det där långa som sitter i knuten fick liksom hänga kvar. Här ser man även att det nya som kommer ut är ganska grovt och yvigt. Detta kan kvala in som min fulaste frisyr kanske? Såhär i efterhand förstår jag inte varför jag lät det där långa vara kvar. Vill dock försvara mig själv med att påpeka att jag alltid hade det uppsatt i en knut. Förutom när jag låg och gubbsov med min bebis vill säga. Brukade fästa det med en hårnål såhär. Var inte riktigt vän med fluffet som växte ut så hade mest en sådan här scarf runt huvudet hela sommaren. I september var jag trött på den lilla hårtofsen där bak och bestämde mig för att klippa av den en bit och liksom klippa ihop det. På julafton konstaterade jag att jag äntligen kunde sätta upp håret i en högre tofs och så har det suttit typ hela våren. I somras hade det blivit såhär långt. Mycket mörkare än innan och nu även lockigt i topparna. Men ingen vidare frisyr. Var så trött på det för några veckor sedan så jag skickade denna bilden till min frisör för att se om man kanske kunde göra extensions. Hon föreslog att jag skulle boka en tid så att vi kunde prata vidare om det hela. Idag var jag hos henne och kom därifrån med en frisyr. Min första ordentliga frisyr sedan min Robyn era i mitten av 90-talet. Man ska aldrig säga aldrig. Trots att jag var supertött på att ha kort hår och jag övervägde att göra extensions känns detta så himla skönt. Efter lite övervägning med Hanna (min frisör) kom vi nämligen fram till att jag inte skulle orka med extensions och om de slita lockiga topparna klipptes av och det ljusades upp lite skulle det ändå kännas mer som "gamla johanna". Sagt och gjort. Här är jag, gamla vanliga Johanna men samtidigt helt ny ✨
