Jag tänkte berätta om ett ögonblick som var en del av bränslet till att vi bor där vi bor idag. Det var morgonen den 29 maj förra året och jag låg kvar inne i vårt sovrum med Elisabeth i min armhåla, så som vi alltid låg på mornarna när hon var bebis. Medan Elisabeth sov och jag drack mitt morgonkaffe kikade jag in på Elsas blogg och möttes av detta inlägg. När jag läst klart inlägget och detaljstuderat varenda inredningsbild stod det så klart för mig. Jag måste bo sådär! Eller kanske inte just precis så men i ett gammalt hus. Hela min själ skrek efter ett hus att få förälska sig i. Att få äran att förvalta. Att få leva i. Det blev så tydligt för mig efter det där inlägget och hela min reaktion av det. Varför skulle jag kompromissa bort min dröm om att bo så som jag alltid velat? I ett gammalt hus med knarrig trappa och massor av själ. Sommaren gick och vi hade det underbart där i huset vid havet. Jag hade såklart vädrat min insikt med Adam och han förstod precis. Vi hade ju alltid drömt om att ha ett gammalt fint hus. Hade alltid bott i gamla lägenheter och är båda uppväxta i gamla hus. Vi hade bara kommit av oss lite på vägen. Resten är historia och det finns såklart massor mer att säga om den så det tar vi en annan gång. Nu ligger jag här i vår säng, samma säng som den 29 maj 2018 men i ett nytt hus. Elisabeth sitter bredvid mig och kollar på Lotta på Bråkmakargatan, precis som hon vill varje morgon just nu. Det är högt i tak, från sängen ser jag inte bara den brokiga rödvita tapeten vi valt till detta rum, jag ser även kristallkronan vi hängt upp i taket som jag gillar så men inte kunde ha i vårt förra sovrum. Framför burspråket står skrivbordet som jag ställt där på prov och blickar jag ut ser jag hustak, trädkronor, flaggan på stadens vattentorn och massa himmel. Snart vaknar Gillis och gör oss sällskap, sen går vi ner för den knarrande trappan och in i vårt gröna kök, sätter på kaffe, steker bananpannkakor, öppnar upp originalfönstret mot trädgården och rostar mackor. Allt i vårt 1920-tals hus som vi fått äran att förvalta och leva i. Tack Elsa & Grünewaldvillan för att ni skakade om mig lite och hjälpte mig en bit på vägen hit ?
