Igår passerade jag ett av mina allra första drömhus. Det ligger i samma område som jag är uppväxt och nära huset min mormor och morfar ägde i över 50år. Som barn gick jag förbi här nästan dagligen och jag minns att jag tyckte att det var så fint med de gröna fönstren och att det kändes lite som ett engelskt radhus eftersom att det var byggt på trottoaren mot gatan och att det fanns en innergårds liknande trädgård mot andra hållet. Redan när jag var liten såg det lite övergivet ut och min mamma berättade att det var en gammal skolkamrat till henne som bodde där tillsammans med sin mamma. I ett fönster stod det en adventsljusstake året om. Åren gick och när jag var alldeles för ung för att köpa hus la jag en handskriven lapp i brevlådan om att jag så gärna skulle vilja köpa huset. Tror inte att jag hoppades på något svar men jag kände att jag så himla gärna ville göra det jag kunde. Inget svar kom och fler år passerade. Livet fylldes på med annat, vi flyttade till Göteborg och jag tänkte inte så mycket på huset. Åkte förbi ibland när vi var och hälsade på här i Borås men kände inget annat än att jag ömmade för huset och tyckte att det var så synd att det skulle få stå där och förfalla. Borde inte någon göra något? Kanske försöka rädda de vackra fönstrena i alla fall? När vi flyttade tillbaka till Borås för 6 år sedan köpte vi ett hus alldeles i närheten, såpass nära att jag en dag fick se en flyttbil utanför när jag kollade ut genom fönstret. Jag blev helt till mig och småsprang dit för att se vad som stod på. Jag fick höra att mannen som bott där i alla år, min mammas gamla skolkamrat, nu skulle flytta och huset var sålt. Sålt? Till vem och skulle hen verkligen veta hur man tar hand om ett såhär fint gammalt hus? Det visste hen såklart inte. Huset skulle rivas och istället skulle ett stort lägenhetshus med bostadsrätter byggas. Varför? Pengar såklart. Men är det ens lagligt? Varför finns det inte ett bevarandeskydd på huset? Jag blir galen på sådant. Det river i hjärtat, huvudet och själen på mig när jag tänker på att det ska rivas. R.I.P fina hus. Tack för allt. Tack för att du fanns där när mitt intresse för gamla hus upptog mycket tankar hos mig redan som barn. Tack för att du lärt mig att gamla fönster är finare en nya. Alltid. Tack för att du alltid varit så fint. Trots att du blev ett ruckel som var utdömt att rädda. Men är det verkligen utdömt? Jag tror inte det och jag tror att vi behöver göra något för att se över att inte fler gamla hus står och förfaller för att sedan rivas till förmån för något nyare, sämre och fulare. Förlåt. Detta är min högst personliga åsikt såklart. Nu står det kravallstaket kring huset för att förhindra att obehöriga tillträder. De storslagna byggplanerna fick läggas på is för att det står almar på tomten. Tyst viskar jag tack. För att vi får lite mer tid tillsammans. Huset & jag. Huset jag förvisso inte äger men varje dag det får stå kvar känns som en liten seger. Hoppet är som bekant det sista som överger en och jag hoppas in i det sista ett det på något mirakulöst sätt går att rädda på något vis. Min husdröm som aldrig blev min.
