Jag lär mig så mycket just nu. Om helt oviktiga men samtidigt livsviktiga grejer. Till exempel att morgonljuset i vårt badrum är glittrande, magiskt och ljust. Kvällsljuset i vårt sovrum, vardagsrum och kök är varmt rosa/orange och bildar underbara skuggor på väggarna. Vi har röda rosor i rabatten framför huset, ceriserosa pioner och lavendel i den sydvästra delen av trädgården, förgätmigej lite överallt, akleja som spridits med hjälp av vinden från grannarna, rabarber, krusbär, sju fruktträd och en gräsmatta som alltid är lite för hög. Visste ni hur dyrt det är med en sådan där robotgräsklippre som måste klara en brant backe? Både jag och Adam fick en chock. Grannarna är snälla, renoveringen drar ut på tiden och jag har konstaterat att mina fötter växt en eller kanske två storlekar sedan jag blev mamma. Igår loggade jag in på Facebook och möttes av en uppdatering från en kvinna som är med i samma sluta grupp som jag där alla bär på samma typ av genmutation och som gör att 7/10 riskerar att drabbats av bröst- eller äggstockscancer. Kvinnan meddelade att läkarna nu även ser ett samband mellan bukspottkörtelcancer och genmutatuationen. Tack för det liksom. Vet inte om jag blir så mycket klokare eller bättre av att vara med i den sortens grupper faktiskt. Det är ju som att alla människor hade varit men i en grupp som kallades "Vi ska alla dö" där man delade med sig av den enda tragiska dödsorsaken efter den andra. Fy så deppigt! Men det finns såklart en del bra i sådana där sammanhang också men överlag blir jag nog mest bara nedstämd varje gång jag kikar in där så jag ska nog lämna gruppen. Kanske hela Facebook. Hur jobbiga kan en 1 åring och en 2,5 åring vara ihop förresten? De två i kombination med renoveringskaoset hemma håller på att göra mig smått galen. Samtidigt som att det är det gulligaste som finns när de är någorlunda lugna och snälla mot varandra och var och en för sig är dom underbara. Men att ha två yrväder till blöjbarn och renovera är nog inget jag rekommenderar någon. Ändå gör vi det. Väldigt konstigt och har noll svar på varför vi gör det. Längtar till att vi har ett fullt fungerande kök och badrum och till att åtminstone den äldre av dem är blöjfri. Och ja jag vet! Småbarnsåren kommer inte tillbaka och det är underbart på många sätt och vis men också galet uttröttande och typ dränerande för ens egna personlighet stundtals. Konstigt att man alltid måste ursäkta sina mörka föräldratankar förresten. Jag sitter och skriver detta på en parkbänk utanför biblioteket några minuter hemifrån oss. Samma parkbänk som det satt en gubbe på en gång när jag var liten som jag tyckte var obehaglig och sprang till fröken för att berätta att jag blivit rädd. Det kom tårar och hon tröstade. Jag promenerade planlöst hemifrån för att söva båda barnen i vagnen, gick över gymnasieskolans skolgård som var fylld med konfetti efter fredagens studentfirande och hamnade här på denna bänk. Barnen har somnat och jag har köpt en kaffe från bibliotekets café och en skopa pistagegelato. Solen hettar i nacken och vinden med all konfetti yr runt. Att promenera omkring på mina barndoms gator gör något med mig. Jag känner mig hemma här men ändå som i en bubbla. Ska vi bo här nu? Det har liksom aldrig funnits med i några planer eller drömmar. Det kom mer som en knivskarp insikt. Som en blixt från klar himmel. Jag lär känna Johanna 31 år på nytt här i min hemstad. Alla minnen blir så tydliga och livet känns mer på något vis. Jag är samma Johanna men ändå någon helt annan. Med större fötter och tiotusen gånger modigare. Bland annat.
