Årets första snö ligger vit på taken. Det är mörkt ute men jag ser ändå hustaken, kyrkklockan och flaggan på stadens vattentorn från sängen. Bredvid mig ligger Elisabeth som är inne i en fas då hon helst vill sova just här, bredvid mig och då får hon det. Jag njuter faktiskt av det. Tänk att det blev såhär bra slår det mig flera gånger om dagen just nu. Huset, staden, jobbet, barnen, min man, livet. Men så fort tanken slår mig vill jag kasta bort den lika snabbt. För att känna lycka är även förenat med ångest för mig. Det beror bara på en sak. Min erfarenhet. Livet kan liksom inte vara för bra för då kan det hända något riktigt hemskt. Någon slår en riktigt hårt i ansiktet och skriker -”Vem tror du att du är som kan ha det såhär bra”. Mattan dras samtidigt undan under fötterna på en och man vet helt plötsligt ingenting förutom att man absolut vill leva och ha sina nära riktigt, riktigt nära. Inget annat spelar något roll. Jag kan vara arg på mig själv för att jag inte tillåter mig att känna in all den där lyckan jag känner. Arg och lite ledsen. Men jag tror att det kommer mogna fram. Tiden läker. Jag hoppas det. Jag lägger mig på min vänstra sida och drar upp mitt övre ben i fosterställning så att magen och brösten liksom är ner mot madrassen. Min absolut bästa sovställning. Jag passar på. För på fredag opereras jag igen och då kommer jag inte kunna ligga såhär på flera veckor. Jag tänker på den där vidriga descutan duschen man måste göra innan man opereras. Alla smycken ska avlägsnas, duscha, tvåla in, skölja, duscha, tvåla in, skölja och så repeat. Huden blir sträv, håret tovigt och man luktar sprit. Bilfärden till sjukhuset, rummet man får under tiden man väntar, på med sjukhusets stora trikåskjorta, upp på båren och så rullas man ner till operation. Snälla operationsteamet, operationsljus, rostfritt och sterilt vitt överallt, andas i masken. Räkna 1,2,3. Borta. Ett avlägset godståg rullar in nere på stationen. Samma ljud som när jag låg och skulle sova på mitt flickrum på vinden några kvarter bort. Det hörs alltid extra tydligt när staden är täckt av snö. Jag gillar det ljudet. Det känns tryggt på något vis. Nu ska jag sova. Tack för idag livet. Jag älskar dig, trots allt. Eller kanske på grund av allt ✨
