Just nu vilar en syrendoft över min värld från morgon till kväll. En doft som är så förknippad med startskottet av sommaren, födelsedagar, skolavslutning, förväntan och pirr i magen. Efter det här året kommer jag säkert även förknippa doften med en nyfödd Elisabeth, Gillis första skrubbsår på knät och vårt första år här i huset. I trädgården har vi två stora buskar och jag plockar in en bukett som får stå i köket tills den vissnar, sen plockar jag in en ny. På ett sätt vill jag stanna tiden och för alltid vara i denna bubbla men samtidigt är jag så himla nyfiken på vad framtiden har att erbjuda, jag är hungrig på livet och ser fram emot ytterligare 60 år av syrenblomningar. Men jag är också rädd. Rädd för vad framtiden har att erbjuda. I torsdags var jag tillbaka på Sahlgrenska för att träffa min läkare som ansvarar för min behandling mot cancern. Där doftade det inte syren. Det doftade ingenting men ändå exakt så som det alltid gör där. Den 18 veckors långa cellgiftsbehandlingen avslutades i slutet på mars, i slutet på april föddes E och om amningen kom igång på det bröstet jag har kvar skulle jag få amma henne en månad innan hormonbehandlingen påbörjades. Om en vecka har det gått en månad och det är dags att trappa ner på amningen så att jag kan börja äta tabletten som hindrar det naturliga östrogenets verkan i min kropp samt ta en spruta i magen en gång i månaden som stänger av mina äggstockar. Jag kommer hamna i ett klimakterieliknande tillstånd, biverkningarna kan bli riktigt jobbiga, hanterbara eller kanske inte ens märkas av så mycket. Detta ska jag hålla på med i 5-10 år men beroende på hur allt går kanske det blir så att jag opererar bort äggstockarna om ett år och då kommer inte sprutorna behövas. När vi var där i torsdags fick jag frågan om jag ville ha fler barn. En del av mig ville bara skrika JAAA men en annan del av mig är så himla tacksam över de två jag fått och eftersom att omständigheterna är som dom är kanske man inte ska krångla till det i onödan. Trots att jag vet att "skaffa" barn verkligen inte är någon självklarhet, kanske hade vi inte kunnat få fler barn ändå, kanske hade vi känt oss nöjda med våra två. Men det svider ändå lite att jag alltid kommer tänka att det var cancern som satte stop för min dröm om en stor bullrig familj. Jag har alltid tänkt att jag vill ha minst tre barn, max fem. Jag vet att det låter så himla bortskämt att prata och skriva såhär om barn, särskilt med tanke på att jag är högst medveten om att det inte alltid är något man bara skaffar men jag tänker att jag kan få låta lite bortskämd nu när jag delar mina innersta tankar. Mitt i alla dessa tankar slås jag av att jag egentligen bara borde vara tacksam för att jag lever, för att jag har två friska barn, för att jag har en man jag är kär i, en gullig hund, ett roligt jobb och ett hus vid havet. Herregud! Det finns ju folk som dör av samma sjukdom jag haft. Skärpning! Men sådär funkar det inte för mig i praktiken, jag kan inte bara gå runt och vara tacksam. Jag måste få ventilera, prata och sörja i stunden. Men jag vill inte bära med mig sorgen genom livet, den får inte sätta sig i mina ögon. Mina ögon ska glittra och jag ska känna tacksamhet, ödmjukhet och nyfikenhet genom livet. Det är inget men intalar sig att man känner utan det kommer från hjärtat och bubblar som sockerdricka. Därför är det extra viktigt att våga ventilera, våga känna alla känslor för att sedan kunna öppna den där sockerdrickan och låta den bubbla över. Den kommer i små stunder just nu men jag längtar till den dagen den är lite mer konstant och sorgen i mina ögon knappt syns längre.
