8 mars. Jag ligger ensam i en sovsal på sjukhuset, regnet smattrar mot rutorna och himlen utanför att tjockt grå och tung. Tandläkarväder sjunger Lars Winnerbäck om, det måste vara precis sådant här väder. Jag är nyopererad och har ganska ont men det känns ändå skönt. Skönt att mitt andra bröst är borta och att risken för återfall numera är minimerad till några få ynka procent. Jag slipper känna samma oro varje gång jag tvålar in mig i duschen. Vet inte hur många gånger jag brutit ihop i duschen eller badet det senaste året och slungats tillbaka till tiden innan jag viste att min knöl i bröstet var cancer. Hur jag stod i duschen i badrummet på Linnégatan och masserade knölen, duschväggen fylldes med bröstmjölk och jo efteråt kändes knölen faktiskt lite mjukare och mindre. Läkaren på vårdcentralen sa ju att det var amningsrelaterat och att det i princip var omöjligt att få bröstcancer så ung och speciellt inte i samband med amning. Inget att oroa sig för alls. Men ändå var det något inom mig som som gnagde. Det kändes olustigt att ha en knöl i bröstet och när jag blev gravid igen ville jag få det utrett innan nästa bebis skulle ammas. Hur det gick vet ni ju redan och jag tackar mig själv varje dag för att jag vågade lyssna på det där som gnagde inom mig istället för att lita på läkaren. För man kan visst drabbas av bröstcancer som ung och amning är tyvärr inget skydd. Det finns studier som visar att kvinnor som ammat flera perioder löper en något mindre risk att drabbas senare i livet men alltså inget som säger att amning i realtid är ett skydd. Det slamrar utanför i korridoren. Det är nog frukosten som är påväg in. Jag scrollar igenom instagram som sakta men säkert fylls av girlpower citat, bilder på coola och starka kvinnor och uppmaningar om att "the future is female". För prick ett år sedan idag fick jag reda på att cancern jag burit inom mig uppkom för att jag är bärare av den ärftliga genen BRCA1 3171 ins5, även kallad den västsvenska mutationen. Det är just de kvinnliga hormonerna inom mig som gör det möjligt för den här typen av cancer att bildas och växa. Nästan skrattretande att få ett sådant besked på självaste kvinnodagen. The future is female citaten stannar någonstans i halsgropen på mig. Men jag har en dröm. Eller jag har massa drömmar såklart. Men en av dem är att jag ska få uppleva när läkarna har löst gåtan till cancer. Eftersom att genen jag bär på är ärftlig finns det 50% risk att mina barn är bärare av den. Men det vet vi inte än. Det måste nämligen vara dom som bestämmer om dom vill göra testet för att ta reda på det. Jag hoppas och tror att till den dagen kommer gåtan vara löst på något vis. Det vore tjänstefel av mig som mamma att inte göra det jag kan för att nästkommande generationer inte ska behöva gå igenom det jag gått igenom. Jag är varken forskare eller läkare men kan ändå bidra till forskningen och har därför startat en insamling som jag skulle bli så glad över om ni ville delta i genom sätta in valfritt belopp och därmed göra dig själv och dina medmänniskor en tjänst. För minst var tredje person som lever i Sverige i dag kommer att få ett cancerbesked. Låt oss göra vad vi kan för att bidra till forskningen för en cancerfri framtid. Nu är frukosten uppäten och den där grå himlen börjar faktiskt spricka upp lite. Snart kommer jag få besök av nära och kära och jag tror mig veta att de kommer ha med sig lite fika, kärlek och massa omtanke. Hoppas att ni har en fin fredag. Njut av den och gör något lite extra härlig som sätter guldkant på dagen. Det är du värd. Här finner ni min insamling - The future is cancer free Varje gåva räknas! Bilderna tog min vän och bloggkollega Kristin Lagerqvist några dagar innan operationen och jag önskar att de inte sprids på något vis innan man kollat av med mig innan. Tack på förhand ♡
