Mina sinnen har blivit så fullmatade med inspiration den här veckan så jag har liksom gjort knut på mig själv litegrann. Jag tror att det är mitt sätt att bearbeta saker och ting. Jag behöver helt enkelt landa lite och låta allt smälta ibland. Strunta i datorn, telefonen, blogginlägg, mail och att göra listor. Denna veckan har varit en sådan vecka och av en slump delade Marie Olsson Nylander en text som satte ord på mina känslor: Jag önskar så att jag kunde ruska tag i denna versionen av mig själv och säga - njut, njut för fan! Ingen dager kommer åter! Givetvis är det försent. Men jag kan viska till den där trötta kvinnan i min säng och säga - Du har det så bra nu vännen. Strunta i mailen och gör något du tycker om istället. Inget är egentligen så viktigt, det mesta kan vänta några timmar till... Texten här ovan är en del av en längre text som finns att läsa här. Imorgon ska vi ha kalas för Gillis som fyller två år på måndag. Jag blir alltid så sentimental vid sådana här årsdagar. Tänk att det var två år sedan jag låg där på förlossningen och kämpade med honom som aldrig ville komma ut, trots att vattnet hade gått några dagar tidigare. På hans ettårskalas förra året satt han i mitt knä när jag blåste ut ljuset i hans tårta och kände samtidigt att han fick med sig en stor tuss av mitt hår som liksom lossnade bara han rörde vid det. Min son fyllde ett, jag höll på att tappa mitt hår av cellgiftsbehandlingen jag precis påbörjat och i magen växte ett syskon. Herregud vad rädd jag var. Förr påstod jag att jag inte var rädd för att dö. Det var innan jag fick barn och blev sjuk. Nu är jag är livrädd. Så bäst att passa på att leva medans man kan för rädsla kommer man faktiskt inte så långt på. Jag återkommer med veckan som gått. Datorn och mobilen är fulla med bilder och sinnet är fyllt med inspiration, glädje och kärlek. Ska bara fortsätta vara precis här och nu lite till. Hoppas att ni har en fin helg. Kram!
