Med risk för att vara tjatig. Men vad händer med tiden? Dagarna bara rusar förbi just nu och jag hinner inte med känner jag. Pratade med en kompis att det är på ett sätt en skön känsla men jag hade inte heller tackat nej till 5 timmar extra per dygn. Det hade varit perfekt. Nog om det. Låt oss istället vältra oss i ljusets återkomst. Igår när jag hade hämtat barnen var det så ljust. Vi stannade till och med på lekplatsen som ligger på vägen hem och jag kände pirr över att vi har detta framför oss nu. Känner mig väldigt klar med mörka eftermiddagar inomhus. Och i trädgården möttes vi av årets första snödroppar. Ett vårtecken väl? Vi säger så.
