Idag har det gått 5 år sedan den där dagen på Sahlgrenska. Dagen jag fick veta att knölen jag känt i bröstet var cancer. Min första omedelbara reaktion var ”Den och det ska bara bort från min kropp. NU!” Jag föll aldrig ner i ett svart hål. Absolut fångad i en underlig bubbla men aldrig i något svart hål. Jag var så beslutsam. Skulle bara vidare ut ur allt. Nästa steg. Fyllde dagarna med sådant jag mådde bra av. Vilade och gick på högvarv om vartannat. Ville göra, och gjorde i den mån det gick roliga saker. Ibland ville jag bara vara själv. Stängde in mig och lät bara de allra närmsta komma in. Drömde mig bort bland trädgårdsplaner och ville fira högtider stort. Ville så gärna att allt skulle vara bra. Jag är dem som stod nära och lyssnade in vad jag behövde under denna period evigt tacksam. Ni vet vilka ni är. Adam, du var allt och lite till ❤️Allt har gått bra. Jag mår bra. Bättre än någonsin på många plan. Jag kände mig egentligen aldrig cancersjuk men kampen mot cancern gjorde mig sjuk. Cellgifterna, oron, alla sjukhusbesök, kortisonet och operationerna slet på mig. Både psykiskt och fysiskt. Spåren sitter där. Förmodligen för alltid. Precis som den här dagen. Jag har bränt upp koftan jag hade på mig när jag fick beskedet och som jag nästan alltid hade på mig under cellgiftsbehandlingarna. Den var som en varm kram och samtidigt perfekt att den var så enkel att få av sig snabbt när en värmevallning från alla läkemedel kom. Jag älskade den där koftan. Det blev min snuttefilt. Sen hatade jag den innerligt och allt den bar på så jag bestämde mig för att elda upp den en kväll i kaminen i vårt gamla hus. Det var så skönt.Ibland får jag frågan om jag är friskförklarad nu. Det har ju gått 5 år. Är jag det? Jag vet inte. Min läkare sa att jag var frisk från cancern i samma stund som det stod klart att tumören var bortopererad och ingen spridning hade hittats. Allt som gjorts efter det har varit förebyggande åtgärder. Kanske blir jag aldrig friskförklarad på grund av genen jag bär på. Den som jag är född med och som gör att jag har ökad risk för både bröst- och äggstockscancer. Att jag bar på den stod klart den 8 mars, ett drygt halvår efter cancerbeskedet. På självaste kvinnodagen. Ett hån kände jag då. I små korta stunder kommer den. Ibland med flera månaders mellanrum men ibland mer tätt. Den förlamande rädslan över att få tillbaka cancern. Eller kanske är den redan tillbaka? Skräcken. Jag förbarmar mig över genen jag bär på. Intalar mig att om det inte vore för den så vore allt enklare. Den gör nämligen att allt blir lite mer långdraget och krångligt. Ibland kan jag bli fruktansvärt avundsjuk på dem som får cancer. Blir friska. Punkt. Ingen jäkla gen som ligger kvar och spökar. Men så vet jag att alla har sitt och ilskan leder inte till något bra ställe att vara på. Ibland är det lättaste utvägen tror jag. Att ha något att hänga upp ilskan, sorgen och oron på. Och göra det till sanningen. Sin egna sanning som faktiskt helt saknar rim och reson i ett större perspektiv. Och kanske är det så bitterhet föds. I ett sorgfrö som inte vet hur det ska gro vidare, släppas fri och explodera ut i blom. Jag vill blomma. Så bäst att göra det bästa av tiden här och nu. Det är allt. Älska dig själv. Du är allt. Håll dem du älskar nära. De är allt. Sluta aldrig drömma, hoppas och tro. Det är allt. Skaver något? Ändra på det. Lyssna till din innersta röst. Den är viktig och förtjänar att lyssnas på. Livet är när allt kommer omkring någon slags underlig lek. Njut fullt ut och gör det du kan för att så många som möjligt kan få ha det så bra som möjligt. Ha roligt. Var snäll mot dig själv och mot andra. Vi förtjänar alla att blomma. Gärna tillsammans. Livet pågår här och nu och vi får vara med. Bara sån sak ❤️
