Häromdagen cyklade jag ner för en av backarna i området där min mormor och morfar bodde. Ett doftminne slog mot mig så tydligt och följde med mig ner i backen och jag blev varm i hela kroppen. Såpa och gammalt hus. Samma doft slog mot mig när jag var liten och klev in i mormor och morfars trapphus. Ibland var det precis nyskurat och då fick man inte gå på det blöta utan ta kökuppgången istället. Köksingången var min favoritingång. Där syntes och kändes tydliga spår från 1920-talet när huset var byggt. I den andra ingången var det mörkare och 50/60-talets ideal hade ersatt det ursprungliga. I köksuppgången var det ljust och man kunde gå hela vägen upp till vinden och ner i källaren och hade utsikt över trädgården och lekplatsen nere i parken. Jag har inget doftminne från hemmen jag växte upp i. Kanske flyttade vi för ofta för att ett minne skulle hinna rota sig. Mormor och morfar flyttade aldrig. Jo nu minns jag. Doften i källaren från den gamla oljepannan som stått i ett av källarrummen i huset som vi flyttade till när jag var 11 år och där jag bodde kvar tills jag flyttade hemifrån när jag var 19 år. Oljepannan hade varit borta länge men doften dröjde sig kvar. Undra om det doftar så fortfarande? Och undra vilka doftminnen mina barn kommer bära med sig? Mysiga hoppas jag på. Jag ska bli bättre på att såpskura golven.
