Måndag morgon hemma. Första augusti. Det regnar och Adams semester är slut. Det kanske låter deppigt men det känns härligt. Vi har haft en underbar semester och jag känner mig väldigt redo för lite rutiner och vardagsliv igen. Jag premiäranvänder en ny smörkniv från Skandinavisk Hemslöjd som jag köpt nu under sommaren när jag smörar barnens frukostmackor och den är så fin och skön att använda. Jag tänker på hur viktigt det där med känslan är för mig. Att kaffekoppen känns rätt, att skeden jag äter yoghurten med är inte är för stor och gärna tunn men ändå tung i skaftet. Läser av stämningen i både rum och hos människor alltid. Eller jag har blivit bättre på att bara strunta i det ibland, men det krävs självsäkerhet och en bra dag. Eller att ha med barnen. Då är dem det viktigaste. Ja såhär är det att vara jag. Har alltid varit och kommer nog alltid vara. En känslig själ med ett känsligt sinne men ändå hårdhudad på något vis. Eller jag vet inte och det spelar egentligen ingen roll tänker jag. Bara man vet sitt eget bästa och det inte skadar någon annan. Absolut inte meningen att detta inlägg skulle bli någon slags psykoanalys på att vara jag men jag gick igång på smörkniven i kombination på chocken jag får varje gång jag går in på instagram nuförtiden. De senaste dagarna har det liksom hoppat filmsnuttar med hög musik på mig och jag har blivit så chockad att jag bara stänger ner snabbt. Mitt sinne hamnar liksom i något slags flyktläge och jag tänker att det kanske är över med instagram nu. Kanske lika bra? Tur att bloggen finns kvar 💌
