Jag vaknar som vanligt av att Ben tassar in till min sida av sängen och vill lägga sig vid min och gosa. Han trycker sitt ansikte tätt intill mitt och viskar "-gossa gossa gossa". Det är helt ljust nu när vi går upp. Är jag knäpp som saknar mörkret? Jag gillar att vara med när dagen gryr. I lördags kände jag att något var på gång i kroppen, höll jag på att bli sjuk kanske? Valde att inte lyssna på de signalerna utan gick ut i trädgården, grävde undan och flyttade kanske 20 skottkärror jord. Det var så härligt. Igår sa dock kroppen stop och jag hade så ont överallt. Kände mig värdelös. Jag är så extremt dålig på att vara sjuk för jag slungas mentalt tillbaka till när jag hade cancer, var nyopererad och gick på cellgifter. Med en ettåring i knät och en helt ny liten människa som växte i magen. Jag kan inte riktigt beskriva känslan men det är som att hela kroppen och huvudet skriker "-Nej! Det här kan du inte stanna i. Du måste vidare. Uppåt, framåt". Samtidigt som att jag tänker att jag kanske aldrig blir bra igen. Kommer jag alltid ha ont? Det kommer jag såklart inte. Jag är bara lite sjuk och det är okej. Särskilt denna gråa sista måndagen i mars. Jag stannar i sängen idag. Kanske kollar jag på en serie, kanske kommer jag in ordentligt i en bok, kanske kommer jag på tusen idéer som jag behöver skriva upp eller så behöver jag bara sova lite. Allt är okej. Adam kom precis hem med stans godaste kanelbulle från Orion till mig och den ska jag njuta av tillsammans med en kopp kaffe efter att jag druckit upp frukostsmoothien. Se där, ett sundhetstecken. Sugen på både kaffe och bulle. Allt kommer bli bra. Allt är bra. Njut av dagen.
