Det finns inget jag får så mycket frågor om som min träning. Jo färgkoder kanske. Jag har dock inte känt mig så sugen på att skriva så mycket om träningen för det känns dels som ett känsligt ämne som kan missuppfattas och trigga men också som att det är lite heligt. Som mitt lilla lyckopiller som kanske inte kommer vara sådär härligt som jag tycker att det är om jag berättar och andra ska börja tycka och tänka. Men av någon anledning känner jag mig redo för att öppna på den där träningsdörren nu. Men jag vill redan nu såhär i början av inläget poängtera att detta är min personliga träningsresa, jag är en glad amatör och så finns det prick noll hemliga knep för hur jag hittade träningslusten. Den kom till mig utan att jag varken letade eller önskade. I små små steg år gången. Så önskar ni ett hemligt knep eller recept på hur kan ska finna träningslust eller tid kommer ni inte hitta det här. Med det sagt hoppas jag att ni som är nyfikna på min träning och/eller kanske känner er sugna på att börja träna trots att ni aldrig någonsin gillat träning ska få glädje av detta inlägg. Vi tar det från början. Eller kanske inte i detalj för det skulle bli så himla långt men utan att gå in för djupt i exakt hur många sporter jag testat som barn utan att fasta för något kan jag kort och gott säga att jag aldrig hittat glädjen i att träna men alltid gillat att röra på mig och gå långa promenader. Jag har alltid valt att gå eller cykla som transportmedel framför bil/kollektivtrafik. I tidig vuxen ålder skojade jag och mina tjejkompisar om att jag fick mjölksyra i armen av att måla ögonfransarna med mascara. Då förstår ni min grundnivå. Men sen så hände något. På fyra och ett halvt år bar jag och födde tre barn som allihopa vägde mellan 4-5 kg när de föddes, jag gick dessutom upp 25-30 kg under varje graviditet samt gick igenom en cancerbehanling med både operationer och cellgifter under den här perioden. Min kropp var alltså med om en del under den här tiden och jag kände starkt att jag behövde investera lite i min kropp som jag tidigare bara tagit för givet. När cancerbehandlingen var klar och barn nummer två var 1,5 år började jag träna pilates med en personlig tränare på Borås Pilatescenter som rehab och det var första gången någonsin jag upplevde riktig träningsglädje, trots att jag testat pilatesträning tidigare. Det var som att stjärnorna stod rätt för mig och träningen just då och jag längtade verkligen till varje träningstillfälle. När jag blev gravid med nummer tre fortsatte jag med pilatesen under nästan hela graviditeten, tränade sista gången med min PT tre veckor innan bf och såg då ut såhär. Magen var sååå långt ner denna graviditeten. Tänkte och hoppades att han skulle komma lite tidigare än bf men det gjorde han inte.. När Ben var några månader började jag träna mamma baby pilates som var så himla bra. Rekommenderar verkligen alla nyblivna mammor det, superbra för både bäckenbotten och de djupa magmusklerna. Ben var en väldigt enkel bebis och jag tyckte att det var kul att träna ihop med honom, oftast sov han i babyskyddet men ibland låg han bredvid på mattan och tittade på eller fick agera vikt. Bara jag kunde ha med honom slapp jag dessutom att pussla med tider osv som är det mest dränerande för mig i träningssammanhang. Jag vill liksom äga min träningstid annars tappar jag lusten. Så när Akleja kvinnoklinik här i Borås berättade om deras nya mamma-baby träning utomhus i stadsparken var jag inte sen med att anmäla mig. Jag gick två kursomgångar och träffade där Karin, en gammal bekant som också hade en liten bebis nästan precis lika gammal som Ben. Vi började gå snabba barnvagnspromenader ihop och jag gillade verkligen känslan av när pulsen steg ordentligt och när jag var ute och gick själv kom jag på mig själv med att vara sugen på att springa så jag gjorde det. Varvade snabb gångtakt med att jogga. Karin berättade om att hon precis blivit medlem på x-puls, ett helt nyöppnat gym i stan och det visade sig vara en bekant till min lillebror Oskar som drev det så jag frågade honom om vi inte skulle gå dit ihop för att testa om det var något för oss. Sagt och gjort. Efter en gång på ett pass blev vi medlemmar båda två och jag har älskat varje stund jag varit där. Det är ingen stor träningsanläggning, man behöver inget passerkort eller något sådant och det är bara ett pass åt gången i lokalen. Alla är snälla, hjälpsamma, glada och roliga oavsett vilken nivå man är i i sin egna träning. I början ville jag absolut inte gå dit själv för jag kände mig osäker så jag hade alltid med mig Karin eller Oskar. Men osäkerheten släppte snabbt och redan efter några veckor kände jag mig verkligen hemma där. Nu går jag dit utan att ha synkat med någon men träffar nästan alltid någon jag känner och har både en rolig och jobbig stund på gymmet. För det är nyckeln för mig och min träningslust tror jag. Jag måste känna mig 100% bekväm, ha kul och riktigt jobbigt. Det ska liksom vara tryggt och utmanande. Jag vill svettas och känna att jag nästan inte klara mer. Den känslan har jag aldrig någonsin upplevt tidigare på ett lustfyllt sätt i livet. Förutom när jag fött barn. När det är riktigt jobbigt under ett pass tänker jag på mina förlossningar och tar mig igenom det värsta med samma fokus som när jag födde barn. Låter kanske sjukt knäppt och det där är ju så himla individuellt men jag gillar i alla fall känslan av att vara i stunden fylld med fokus och adrenalin. En annan viktig grej för mig är att äga min träningstid. Jag avskyr att stressa och vill inte stå i hallen och vänta på att Adam ska komma hem för att snabbt lösa av mig. Jag tycker dessutom allra bäst om att träna på morgonen eller förmiddag/lunch eftersom att jag gillar att ha fokus på familj, vänner och mys under eftermiddag och kvällar. Så för mig funkar det allra bäst att träna att träna direkt på morgonen eller under lunchen. Det gör liksom minst åverkan på mitt familje- och jobbliv och då kan jag njuta av träningsstunden allra mest. Hur ser då en "normal" träningsvecka ut för mig? Det ska jag berätta! På x-puls går jag på ett till två konditionspass samt ett styrkepass i veckan och så går jag på ett Reformer Mix pass på Pilatescentret där allt härligt med träning började för några år sedan. Så ungefär 3-4 pass i veckan och så många promenader/joggingrundor i naturen jag hinner med. Från att ha varit en person som inte tränade någonting för bara några år sedan till det här tycker jag själv att det låter mycket nu när jag skriver om det men det känns inte mycket och jag är sugen på mer. Träningen ger mig liksom mer än vad den tar och jag skulle gärna vilja få till ett till pilatespass i veckan, jag har även kollat upp en crawlkurs jag är sugen på att gå. Kan till och med erkänna att jag kikat på utbildningar inom pilates och fantiserat lite om att bli instruktör. Men vi får se. Kanske är det bra att det bara är en hobby. För att sammanfatta min resa från att inte träna alls till att verkligen älska träning skulle jag nog säga att det handlar i grund och botten om lust. Lust till att ge sig den tiden det krävs. Lust till själva träningsformen och lust till stället träningen utförs på. Och proffsiga tränare/instruktörer såklart. Det gör stor skillnad på både upplevelse och resultat. Älskar utsikten från gymmet och längtar till att man kan öppna upp såhär igen. Ibland i våras och somras varvade vi träningen utomhus och inomhus. Så härligt! Detta blev väldigt mycket längre än vad jag hade tänkt. Hoppas att ni som velat veta mer om min träning nu fått svar på era frågor, är det något mer ni undrar är det bara att fråga. Tränar ni? Vad tränar ni i så fall? Vill ni börja träna eller är ni nöjda utan träning i ert liv? Vore kul att veta hur er träningsstatus ser ut.
