Jag har aldrig varit någon löpare. Har alltid föredragit en promenad framför att springa och om jag av någon anledning sprungit har jag aldrig fått till det. Antingen har jag fått håll eller så har det känts orimligt flåsigt och otroligt tungt. Som om kroppen inte fattar vad den ska göra. Men så för några år sedan när jag hittade till träningen på ett helt nytt sätt tyckte jag att mina promenader blev lite tråkiga och jag kände ett inre sug efter att springa. En helt ny känsla för mig. Men jag kände mig samtidigt osäker. Ville inte uppleva den där tunga känslan och ville ge den där springlusten en ärlig chans. Så jag köpte ett träningsprogram som Ida B Olsson och Johanna Hector skapat för Soul Work Club och körde enligt det. Jag fick lära mig grundläggande grejer som nog var avgörande för att jag idag kan springa utan att det känns det minsta jobbigt. Jag springer verkligen inte snabbt utan man skulle nog kunna kalla det att jogga i ett lugnt tempo. Eller mysjogg som Ida och Johanna kallar det. Jag mäter varken tid eller distans utan kör min runda i det tempo som känns bra för dagen. Låter dagsformen få bestämma. Ett tag hade jag en Apple Watch men den stressade bara mig. Kände mig jagad och det vill man ju inte vara så den har jag lagt på hyllan. Jag gillar bäst att springa i en kuperad bana i naturen. Vackra vyer, naturens skiftningar och att upptäcka hur fint solen ligger på ett särskilt träd är bland det bästa jag vet. Såhär års kanske jag stannar till och tar en näve blåbär och idag hittade jag hallon i backen upp mot toppen. Kan rundan avslutas med ett dopp är det maximal lyx. Musik är också viktigt för mig. Kan inte springa när jag lyssnar på podd utan måste ha något med samma tempo som jag springer. Jag varvar albumen Magic Still Exists och Cowboy Carter och när jag kommit in i tempot och hittat rytmen tar jag ofta ut lurarna en stund för att få maximal dos av alla ljud naturen bjuder på. Så vad vill jag inte egentligen ha sagt här förutom att dela med mig av min glädje kring att ha hittat till löpningen. Eller rättare sagt mysjoggen. Jo att våga testa ge det en ärlig chans om du är sugen. Och bara för att man springer behöver man inte mäta tid eller distans. Gör som du vill och låt bli att piska dig själv. Det funkar aldrig för mig iaf. Fråga gärna i kommentarsfältet om det är något annat du undrar. Jag är verkligen ingen expert men jag tänker att det ibland är bättre. Att vi glada amatörer kan mötas på samma nivå. Nu och fram till november är dessutom min bästa tid för springrundor så passa på när tiden är som härligast.
